Så här började allt i en kort verson!
Endast 15 år gammal trodde jag att jag hittat mitt livs kärlek, livet lekte och jag trodde jag var vuxen och övertygad om att denna kille skulle jag leva resten av mitt liv med.
Jag tog mitt pick och pack, skaffade ett jobb och flyttade hemifrån tillsammans med min kille.
Efter drygt ett år blev jag gravid och vi bestämde oss för att behålla barnet, efter 9 mån kom då min lilla prinsessa till världen och jag hade aldrig varit mera lycklig i mitt liv än jag var då.
Det var ungefär i mitten utav graviditeten som min kille började dricka, varje helg fredag och lördag och oftare och oftare blev det en grogg och några öl på veckan också.
Jag skämdes över att berätta för dom i min familj och våra vänner trots att dom förstod allihop att det var ett stort problem som ställde till mycke bekymmer, det var inte heller alltid så lätt att hålla gråten borta när dom frågade hur det var och man fick bita ihop och säga att det inte var några problem utan att jag var sååå lycklig.
Det blev allt mer ofta som det hölls efterfester hemma hos oss och dom small av eftersom i alla möjliga hörn, det blev vardag att torka upp utspilda groggar lite här och där och hur det såg ut på toan vill jag inte ens beskriva men allt detta gjorde jag för att det skulle vara fint och inte synas ifall någon skulle komma förbi på morgonen.
Om det skulle vara så att jag inte gjorde det och blev arg och sa att dom kunde göra det själv så blev han inte glad utan sa att om jag inte gjorde det och höll käften så visste jag vad som skulle hända och då fick jag skylla mig skälv.
Varje gång jag nämde att jag skulle flytta så skulle han minsann skärpa sig och sluta dricka så mycket och börja ta ansvar för sin familj.
Efter 2 år så blev jag gravid igen och ville inte göra abort men kände också att det skulle behövas ändringar om jag skulle orka med 2 barn och ett fyllo.
Jag fick min andra flicka i slutet av november och det blev så att jag och barnen hade ett liv och min sambo hade sitt han var helt utanför familjen och brydde sig inte för fem öre om varken mig eller barnen.
Åren rullade på och alkoholen blev bara värre och värre emellan åt så tog han en kur antabus men avslutade den rätt fort och gick tillbaka i samma mönster.
En dag bestämde jag mig för att det var nog, jag hade fått en smäll för mycket och orkade inte med att bli kallad idiot, fitta och höra att jag kunde dra åt helvete var och varannan dag.
Han fick flytta ut och hem till sin mamma som alltid tog honom i försvar oavsett vad han gjort så var det ju mitt fel och jag fick skylla mig själv, och hur dumt det än låter så trodde jag att det var så.
Min sambo bönade och bad varje dag om att få flytta hem och att det skulle bli bra mellan oss men jag trodde honom inte men då började han ta upp det som jag brydde mig mest om och sa att tänk på barnen ska dom måsta växa upp med skilda föräldrar som du gjorde du vet ju hur jobbigt du tyckte att det var!
Mitt samvete mot barnen blev värre och jag tänkte att för dom måste det ju vara bäst att få växa upp med mamma och pappa tillsammans och inte behöva åka emellan som jag gjort.
Min sambo sa att han ätit antabus nu i ett par månader och att han helt skulle sluta med alkohol bara jag tog honom tillbaka och vi blev en familj igen.
Vi gick till familjerådgivning ett par gånger och pratade och dom tyckte också att det skulle kunna funka och att vi fortsatte gå hos dom så skulle allt bli bra.
Jag kände att nu kommer det att funka barnen får ha både mamma och pappa och han kommer inte att dricka och vara elak  och då kan jag må bra också om jag slipper gå och vara rädd hela tiden, allt var lungt ett bra tag han åt antidepressiva tabletter och antabus och höll sig i skinnet och månaderna gick.
Efter ett tag köpte vi ett hus på landet med stall  och jag väntade vårat 3:e barn och allt kändes som att det skulle kunna bli hur bra som helst men tillslut kom dagen D när allt rasade samman på bara ett par sekunder kändes det som.
Jag förstod inget han började bli arg för ingenting och då menar jag ARG hysteriska utbrott kastade tallrikar i bordet och mot mig, det kunde hända för att jag inte hörde vad han sa direkt eller för att jag inte hade skottat boxarna som han tyckte att jag skulle ha gjort, att jag inte burit in ved mm.
En dag var jag och tjejerna ute i stallet och skulle städa och göra fint och eftersom jag var höggravid och hade foglossningar så skulle vi hjälpas åt och det var den dagen som allt föll på plats, i skåpar och gömt bakom en massa saker hittade vi tomma och fulla spritflaskor och då förstod vi att nu var det dax igen.
Jag konfroterade honom om spriten vi hittat men det fick jag ångra djupt och han sa att han aldrig ville att jag skulle ta upp det igen så jag gjorde som jag gjort förut bara kröp in i mitt skal livrädd av vad som skulle hända.
Och när jag nämde att jag inte tänkte ha det som förrut så var han ju snabb med att säga att vem vill ha en ensamstående mamma med 2 barn som dessutom var gravid igen med ett 3:e barn och den meningen följdes av ett skratt och sedan en kommentrar - Ja stackars dig vad ska du nu ta dig till när ingen vill veta av dig sätt dig å grina nu och självömka dig sedan kan du väl ringa mamma och beklaga dig hur dum jag är mot dig hahaha, du är ett skämt inse det du duger inget till.
Efter att höra detta varje dag så tror man tillslut på vad man hör hur dumt det än låter, men så är det sorgligt men sant.
Tillslut blev det november och jag åkte in akut på lassarettet med havandeskapsförgiftning och födde min son med akut kejsarsnitt både jag och den lille fick stanna kvar lite mer än en vecka.
När jag fick åka hem så mådde jag inte så bra efter allt jag upplevt och skulle ligga och ta det lungt, min sambo fick vara hemma också med betalning från försäkringskassan i nästan 2 mån för att hjälpa mig med hemmet och barnen.
Jag kunde inte fått sämre start, att ha honom hemma gjorde att jag bara fick mer att göra eftersom han inte kom ihåg att han skulle finnas till hands för oss utan han såg det som en extra semester och festade varje dag.
Han blev då också mera agressiv utav alkoholen och kunde bli tokig om den lille grät på natten och han inte kunde sova, ibland var det nästan så att man försökte få honom att ta en extra stark grogg innan han skulle smälla av så att han inte skulle vakna utan sova till fram på morgonen.
Många smällar fick man ta och den älsta tjejen som började bli medveten om vad som hände hjälpte mig med dom mindre och gick iväg med dom när pappa fick sina utbrott så dom inte skulle behöva vara med om vad som hände.
Hon och jag letade på kvällarna spritflaskor ute i ladugården, där hittade vi flaskor gömda bland höbalar, bakom fodersäckar, i bilen under reservhjulet, ibland gick han ner och skulole göra upp eld i pannan och kom upp ett tag senare och var full så vi letade där och kunde hitta bland veden ja precis överallt.
Tillslut började jag förstå att detta var ohållbart för mig och barnen men jag satt där ändå med hus och hästar, hundar och allt och visste inte vilken ände jag skulle börja i men huset var då viktigast att göra sig av med och det var fortast möjligt.
Jag sa bara till min sambo att det var så jobbigt att pendla och att barnen ville in till stan och att det inte gick längre att bo ute på landet, att jag ville vi skulle bo inne i stan det skulle göra allt så mycke bättre.
Han gick med på att sälja huset och innan han sagt meningen klart hade jag kontaktat mäklaren som var på väg ut för att göra en värdering och fota.
Huset blev sålt direkt och vi fick tag på en lägenhet inne i stan på 5 rum och kök jag bytte jobb och trivdes jättebra där och fick upp ögonen mer och mer för att jag inte var så värdelös som jag fått höra hela tiden.
På jobbet blev jag en av dom bästa säljarna och gav precis allt jag hade för att bevisa för mig själv att jag duger som jag är och dom i min närhet tycker om mig och ser upp till mig.
Men hemma var allt som förut men barnen och jobbet fick mig att vakna upp och se att det fanns en annan värld där ute och jag förtjänade den också.
En dag fick jag en resa via jobbet för mina bra resultat och jag bestämde att jag skulle åka och att jag verkligen skulle det oavsett vad han skulle säga där hemma.
Galen blev han men jag sa att om du ska få mig att stanna hemma måste du först slå ihjäl mig och jag kommer att ordna någon som tar hand om barnen.
Han förstod tillslut att jag tänkte åka och sa då att barnen skulle jag inte lämna bort utan dom skulle han ta hand om det var inga problem han skulle självklart fixa det.
Jag åkte och var borta i 10 dagar, den sista dagen fick jag ett samtal av min sambo som var galen och skrek i telefonen att min mamma var sjuk i huvet och att min älsta flicka var galen.
Pratade sedan med min mamma och min dotter och det visade sig att han i fyllan kvällen innan hade börjat bråka med barnen och när min älsta flicka skulle ringa efter hjälp för att få sina små syskon därifrån så brast det för honom och han flög på henne när han förstod att hon ringt till mormor, och när hon väl kom dit var det total kaos barnen sprang runt och grinade och skrek medans deras pappa var mer galen än någonsin och när min mor skulle ta barnen därifrån flög han på henne också och tryckte upp henne mot väggen.
När jag hörde dom berätta detta tog jag ett beslut där på stranden i Thailand att när jag kom hem skulle detta helvete som jag haft i 17 år få ett slut, att han misshandlat mig i alla år både psykiskt och fysiskt kunde jag ta men nu hade han gått för långt när han gett sig på barnen inte bara psykiskt utan fysiskt också och nu var det mitt ansvar som mamma att skydda mina barn ifrån denna människa som kallar sig pappa.

Jag kom hem och lämnade mina barn direkt hos min syster och åkte sedan hem till min sambo som satt och tyckte synd om sig själv för att han tyckte hans barn och min mor ljög på honom.
Men för första gången i mitt liv så kände jag mig så otroligt stark att jag inte tänkte ge vika oavsett vad han skulle försöka få mig att tro.
Jag sa bara att jag skulle ta barnen och åka bort över midsommarhelgen och när jag kommer tillbaka efter helgen så skulle han vara borta.
Han bönade och bad att få stanna och att jag inte skulle ta hans familj ifrån honom bara för att jag trodde mer på mina barn och min mor, men efter att mitt barn sagt till mig att mamma om inte du lämnar pappa då lämnar jag dig så fanns det inget annat att göra eftersom jag vet vad han gjort mot mig och att samma sak kommer hända dom om jag inte är stark nu.